Feministvåg på nätet

”Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder!” [Du kan bli] “våldsamt penetrerad i alla kroppsöppningar med en herpessmittad gigantisk ådrig snygg-kuk 25 cm”. Hur kan det komma sig att vi kan acceptera att dessa kommentarer är vardagsmat för vissa personer, när det enda brott de gjort är att tillhöra den grupp som består av 50% av Sveriges befolkning?

På sistone har jag börjat se en trend, och här är några exempel på vad som har hänt:

Den 20:e Mars 2012 skriver Lisa Magnusson en krönika på Metro om hur

”Någon som flytt undan våld och tortyr själv är känslomässigt invalidiserad och beter sig illa”

och när bl.a. Avpixlat bloggar om hennes inlägg fylls hennes inkorg med hot om våldtäkt och rena dödshot.

Den 16:e Maj 2012 lade Anita Sarkeesian (feminist frequency) ut ett kickstarter projekt som gick ut på att hon ville ha stöd till att spela in flera videoavsnitt, 10-20 minuter långa, som skulle handla om kvinnliga stereotyper i videospel (Tropes vs Women). När projektet publicerades på nätet blev hon överöst av negativa kommentarer, men istället för att bli avskräckt använde hon dessa kommentarer som bevis för att hennes undersökningar behövdes, och de $6000 som hon ursprungligen hade begärt hade när projektet avslutades en månad senare förvandlats till $158 922, dvs 26 ggr mer.

I 6:e Juni publicerade Tomas Gunnarsson som driver bloggen Genusfotografen ett inlägg om hur tidningen Xpress porträtterar kocken Louise Johansson, där hon framställs som allt annat än en professionell kock på bilder där hon spexar och ser sexig ut. Från bloggen:

” ‘Sveriges mästerkock’ är i alla fall fotograferad i ett kök. I övrigt är det inte mycket som signalerar att Louise är en kock. Varken den konstgjort förvridna fashionposen, den mycket minutiösa stylingen eller de för plåtningen lånade kläderna.”

Medans krögaren Pontus Frithiof portätteras professionellt och seriöst i samma nummer av Xpress. Inlägget fick mycket uppmärksamhet, han blev tvungen att censurera bilderna i sin blogg, och tidningen bad om ursäkt för publiceringen. ”

22 Augusti 2012 publicerar My Vingren inlägget Om Assagen: en helt vanlig våldtäktsman, där hon skriver om argumenten som Assanges PR-byrå använder för att rentvå sig. Efter det överöses hon med hot, bl.a. det jag citerar ovan om exakt hur hon ska bli våldtagen, och skriver om det i ett annat inlägg, Vad man inte får säga i det här landet: Hot

Sen jag började engagera mig i miljöpartiets nätpolitik genom nätverket Infopol har jag funderat på vilken fråga som jag vill prioritera, och det var nog inte förrens jag hörde Martin Wicklin inslag i Medierna i P1 om Män som hatar kvinnor på nätet som jag verkligen kände att här var något som jag verkligen blev upprörd över, som vi bara måste göra något åt.

”Efter terrordåden och massmorden i Norge i somras pratades det mycket om tonen i den offentliga debatten och det verbala våldet i kommentarsfält och på nätet i allmänhet. Det handlade om rasism och personangrepp och det ledde också till att många tidningar satsade på att styra upp nivån och ta bort anonymiteten för de som skrev.

Men kring kvinnohatet har det talats mindre – trots att det ofta handlar om sexuella hot och sexualiserande nedsättande påhopp.”

Det som slog an hos mig var att detta kvinnohat var något jag kände till men som är så vanligt att man bara skakar av sig det med en axelryckning och säger ‘Vilka idioter’ eller ‘Troll’ eller liknande. Jag insåg plötsligt allvaret i dessa hot, och hur det måste kännas att motta dem. Men jag hoppas verkligen att det inte behövs ett  lika katastrofalt dåd som Anders Behring Brejvik utförde  innan vi ska inse att något måste göras även åt detta?

Nu insåg jag att det är ju något med dessa kommentarer som inte stämmer. Det intressanta är inte ifall ovan nämnda inlägg är korrekta eller genomtänkta, det intressanta är varför en kvinna som framför en åsikt sedan ska bli våldtagen? Om man t.ex. håller med Avpixlats påstående om att Lisa’s text betyder att ”Våldtäkt okej om man kommer från oroshärd” –  hur översätts det i att kommentarsförfattaren vill våldta henne? Snacka om att totalt förinta sina egna argument! Om någon skriver ett inlägg som är för dödsstraff och den som kommenterar hotar om att döda inläggsförfattaren, borde inte även kommentatorn vara för dödsstraff då?

Så vad är grunden till detta kvinnohat? När Anita vill undersöka kvinnliga stereotyper i videospel, vilka är det som känner sig hotade av det? Vari ligger själva hotet? Många antifeminister anstränger sig mycket för att förtrycka feminister genom att förlöjliga dem, och till stor del känns det som om de har lyckats för det verkar som om feministiska åsikter är något som bara vissa [jobbiga] kvinnor tjatar om. Och om då feminister är utan makt och löjliga, vad är man då så rädd för att man måste aktivt skicka dödshot?

Jag har lyssnat på alla Sommar i P1 i år, och det är slående hur nästan varenda kvinna viker en liten eller stor del av deras tid åt att prata om hur de blir behandlade annorlunda för att de är kvinnor. De har inget med varandra att göra, de är godtyckligt utvalda, har inte pratat ihop sig i någon feministisk konspiration, utan det är bara ett bevis för att många kvinnor i Sverige idag känner att detta är något som påverkar dem mycket, och något som måste tas på allvar.

Men till sist kan jag ändå konstatera att alla dessa exempel, inklusive  SVTs Uppdrag Gransknings program om våldtäktsoffret i Bjästa från 2010, visar att något är påväg att hända. Alla dessa fall har blivit uppmärksammade pågrund av orimligheterna i kommentarsfält och reaktioner, om hur kvinnor blir bemötta enbart på grund av det faktum att de är kvinnor, och detta är något som upprör många, när man med egna ögon får se att det är inte rimligt att kvinnor ska objektifieras, förlöjligas och till och med dödas, bara för att någon inte håller med om deras åsikter.

Det här inlägget postades under , , , , , , , . Kommentera

Eat Food Factory, CSR och crowdsourcing

Efter att lyssnat på senaste avsnittet av P1 konflikt så blev jag lite upprörd hur dåligt Corporate Social Responsibility (CSR) verkar fungera, men fick samtidigt en riktigt bra ide om hur man skulle kunna lösa problemet.
I detta fall så har SJ, SAS, Coop, Lidl och Mat på Jobbet alla ha en tydlig CSR-policy, och ändå har företaget Eat Food Factory, som är underleverantör till dessa företag, haft anställda som verkar ha jobbat under slavliknande förhållanden. I razzian som gjordes i oktober 2011 (se aftonbladet artikel) framkom att många var illegala invandrare, något som starkt antyder att arbetsgivaren har mycket goda möjligheter att pressa sina anställda till orimliga arbetsförhållanden.

Att detta förekommer i Sverige är ett problem i sig själv, men det jag blev upprörd över är att den CSR-policy som används av SJ, SAS, Coop, Lidl och Mat på Jobbet inte verkar fungera alls. Det faktumet är det kanske många som inte är förvånade över, och det är klart att man med rätta kan ifrågasätta vinstdrivande företags vilja att faktiskt se till att deras CSR-policy verkligen följs, men någonstans måste man ju ändå ta denna policy för vad den är, nämligen ett försök att faktiskt visa att man tar ett ansvar.
Eller snarare så blev jag upprörd över att man inte verkar bry sig att denna policy inte fungerar, vilket är lite konstigt eftersom policyn är ju något de tagit fram själva för att slippa liknande anklagelser.

Att media är den som upptäcker brister i CSR-policyn ser jag inte som det stora problemet, även om det visar att den interna granskningen inte fungerar som den ska, utan snarare att man inte ställer upp för intervju, och att man är rädd att visa vilka företag man har avtal med. Och det var här jag såg en stor möjlighet att använda internet och crowdsourcing som ett sätt att hitta brister i sina system. Precis som när aftonbladet bad sina läsare om hjälp för att hitta oegentligheter bland Håkan Juholts räkningar (även om jag kan ifrågasätter nyttan i den uppgiften), så tror jag man skulle kunna göra det för dessa företags CSR-policy.

Jag tror ingen förväntar sig att en CSR-policy är något som är perfekt, och att alla det inte finns brister i nuvarande system, utan det viktiga är snarare att man klart visar att man aktivt försöker hitta bristerna och att man åtgärdar dem så snabbt som möjligt. Om man verkligen har som ambition att få fram en fungerande CSR-policy så varför tar man då inte hjälp av aktivister, bloggare, ideella föreningar, fackföreningar, journalister o.s.v. genom att öppet publicera företagen på nätet, som wikileaks gör för att hitta intressant stoff i sina stora mängder rådata, och låta de hitta fel och brister som finns, för att ge ett mycket mer trovärdigt intryck att man verkligen är intresserad av visa att man tar ett socialt ansvar.

Istället för att spela med öppna kort så väljer SJ att helt lägga ansvaret på LSG skychef, som är det företag som i sin tur ha avtalet med Eat Food Factory. Och eftersom LSG Skychef har lämnat garantier till SJ, så är SJ nöjda, men när Peter Stackeryd, VD för LSG Skychef får frågan om hur de kan garantera att Eat Food Factory följer deras CSR-policy hänvisar han till sekretess. Det är ett intressant cirkelresonemang – ogentligheter har påträffats på Eat Food Factory, men de har lämnat hemliga ”garantier” till LSG Skychef att alla avtal följs, och därmed kan SJ känna sig trygga att deras CSR-policy efterföljs. Detta ger mig knappast något förtroende för SJs policy, och man börjar undra om den har något värde överhuvudtaget.

Så varför inte öppna dörrarna till denna värld och publicera den på internet så alla kan granska dessa policys och leverantörer och därmed kunna sätta press på företag som inte följer den etik som dessa företag säger sig stå för?

/Rikard Berg, mpsmedjan

1 kommentar

Eurokrisen del 3

I februari i år så tänkte jag, om ett år kommer euron att krascha. För tillfället ser det klart mörkt ut, men faktum är att det är alltid lättare att måla upp negativa scenarion än positiva. Inte för att jag har ändrat mig, för jag hittar verkligen inget positivt i det jag har hört hittills om potentiella lösningar av problemen. Det låter bara som om man försöker skjuta upp allt på framtiden, istället för att faktiskt ta itu något.

Men hur mycket jag än anstränger mig kan jag ändå inte hitta någon positiv väg ur denna kris. Och i läget som världsekonomin är i nu, så ser det verkligen mörkt ut. Vad gäller Euron så vet ju alla att Italien och Spanien har problem, och får de allvarliga problem så är ju läget mycket värre än vad Grekland någonsin kan skapa.

Själv tycker jag tanken med en gemensam valuta är en bra idé, och skulle gärna se att Sverige gick med i en valutaunion. Problemet som jag ser det är att man tog för stor bit i första tuggan, man försökte förena ekonomier som var för skilda, för snabbt.
Länder som Belgien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland är belägna bredvid varanda, har liknande kulturer och passar bra ihop med gemensam valuta, precis som jag tror att hela norden skulle passa bra ihop, och det hade varit en mycket bättre lösning. Att göra en långsiktig plan med delmål och kriterier som skulle uppfyllas innan man gick vidare och gick över till den nya valutan. T.ex. att man delade in EU i ett antal områden, lät de få varsin valuta, som senare skulle gå ihop till en gemensam. Så är det inte dags att börja diskutera en nordisk krona?

Men åter till eurokrisen. Det som är så synd är att man tog ju fram en massa regler på mitten av 90-talet för att undvika just de budgetbaserade problemen vi ser i Europa idag. Om man inte tillåter för stora negativa årsbudgetar eller stadsskulder, så kan man åtgärda problemen innan de blir för stora. Men när varningsklockorna ringde gång på gång så gjorde man inget, och nu känns det nästa försent att göra något. Problemet blir ju att man fastnar i en rävsax, att helst vill man få igång ekonomin, men för att göra det behöver man spendera, men eftersom man har så stora skulder så får man istället börja spara, vilket får motsatt effekt.

Återigen tycker jag att detta visar att vi har ett ekonomiskt system som inte fungerar. Och jag skulle vilja att vi försökte tänka ut ett system som är mer stabilt och rättvist, och som är långsiktigt. Att ändra det ekonomiska system som har givit oss så mycket lyx och välfärd, men troligtvis leder oss helt fel,  är en svår och lång process, men måste påbörjas snarast. Vi kan väl åtminstone försöka.

Det här inlägget postades under , . 2 kommentarer

Det går bra för Sverige, inte svenskarna

Det började med att jag slog på nyheterna, Aktuellt, där berättade de om hur bra det gick för Sverige, att vår BNP hade ökat 7% sista kvartalet 2010. Sen fortsatte de och läste direkt från Anders Borgs pressmeddelande kändes det som. Kanske att de hade pratat med någon nationalekonom som förklarade vad som var bra och vad som var dåligt. Det är ju skönt att veta, för alla dom som inte har något jobb eller som inte får några pengar från försäkringskassan kanske inte riktigt har insett det.

Vad betyder egentligen att det går bra för Sverige? Att det går bra för Företaget Sverige?
Det jag inte får att gå ihop är hur det kan gå bra för Sverige, men inte för svenskarna. Nåväl, jämfört med resten av Europa kanske vi inte ska klaga, men bra går det inte.

Att moderaternas partipolitik sprids av Aktuellt kan man ju knappast kritisera moderaterna för, snarare får det en att fundera över medias roll i vad som nog mer är nationalekonomernas budskap än moderaternas. En viktig del som jag ser det är BNP problematiken. Den siffra som är enklast att ta fram, och som är lättast att jämföra är ju BNP. Men precis som man inte bara kan titta på ett företags omsättning för att berätta hur det går för företaget, så ska man inte fastna för mycket vid BNP. Till och med de flesta nationalekonomer håller med om att det inte är ett särskilt bra mått på hur ett land går, där man t.ex. försöker använda ALP istället (för BNP/Capita). Men ändå har både nationalekonomer och media en fantastisk förmåga att återvända till måttstocken BNP.
Om man analyserar ett företag måste man ju titta på omsättning, vinst, marginal, vinst/anställd, likviditet osv. Detsamma gäller naturligtvis för ett land, men det finns även en till faktor som är högst avgörande; nämligen att ett företags målsättning är att tjäna så mycket pengar som möjligt, men det är inte ett lands syfte. Eller åtminstone så vill inte jag att det ska vara Sveriges syfte.

Om det fanns ett sätt att öka mängden lycka i Sverige trots att BNP inte ökar så tror jag att de flesta inte skulle vara emot ett sådant förslag, speciellt om det ökade ens egens lycka. För någonstans är det väl det en nation försöker att få till, att dess medborgare är så nöjda som möjligt, att ”maximera mängden lycka för så många som möjligt” som John Stuart Mill formulerade sin nyttomoral. Men om det är vårat mål så måste det ju vara ”lycka” vi är ute efter, inte BNP tillväxt, något som många forskare och nationalekonomer insett för länge sen. Och man har kommit fram till en hel del intressanta resultat…

…men konstigt nog så är det fortfarande BNP som används som måttstock. Kanske för att den är så svår att slå i sin fantastiska enkelhet och begriplighet. Men det är väl som Robert Kennedy sa i ett tal för 43 år sedan: 
”it measures everything, in short, except that which makes life worthwhile”.

Kommentera

Skynet och kapitalismen

Postad den av mpsmedjan

I filmen Terminator 2 har Linda Hamilton mardrömmar om framtiden, där hon befinner sig på en lekplats med massor av lekande barn när plötsligt allt blir ljust och förvrids till en massaker; ett atombombskrig startar.

Häromdagen kom jag på vad jag tyckte var en intressant och talande liknelse, den mellan Skynet och kapitalismen. Skynet var det nätverk av datorer som startade det atomvapenkriget som Lindas karaktär så desperat kämpar för att förhindra.

Skynet skapades för att människan ”inte var pålitlig” att utföra viktiga militära beslut, så istället skapade man detta nätverk för att eliminera den mänskliga faktorn. När människan upptäcker att Skynet har utvecklat ett eget medvetande försöker man stänga av det, vilket Skynet tolkar som en aggressiv handling och startar ett krig mot människan.

Lite så ser jag på kapitalismen. Kapitalismen och dess mål om pengar är något som växt fram hos människan under en lång tid, med för det mesta positiva och innovativa resultat. Men ibland är jag rädd att vi skapar vårt eget Skynet som sakta men säkert får ett eget liv och en egen vilja.

När Wall Street och världens företag blir starkare och starkare, desto mer kommer de att fokusera sina otroligt stora resurser på att förändra lagar och regler så att de kan växa mer och mer och bli ännu större, och få starkare lobbygrupper och politiker på deras sida.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier, så antagandet att det sitter en massa mäktiga män i hemliga rum och bestämmer vår framtid tror jag inte på, men om många stora företag har samma implicita mål kan det få liknande resultat, kanske till och det är ännu värre, för det är både svårt att se och stoppa.

Det finns även en risk att det kapitalistiska tänkandet förvrider vår moral så att tankar som ”vi har inte råd att hålla honom vid liv längre” blir självklara och ifrågasätts inte.

Hur långt kommet och hur nära vi är en sådan mörk vision vet jag inte, bara att jag har en känsla av att vi kommer närmare och närmare. Och att jag tror att vi nu har stora möjligheter att bryta dessa trender.

Det här inlägget postades under , , . Kommentera

Den kapitalistiska fällan och dess mål

Postad den av mpsmedjan

En av anledningarna till att jag startade denna blogg är för att jag under en lång period har haft en gnagande känsla av att det ekonomiska system som vi har idag inte är bra för samhället och dess medborgare. När man kommer in på dessa ämnen så blir det gärna en diskussion om man ska ha marknadsekonomi eller planekonomi, och det senare har ju vid ett flertal tillfällen fått katastrofala följder, så den diskussionen slutar ofta i en återvändsgränd.

Men det man behöver göra för att förändra ett system är väl först att ta reda på dess nackdelar (och fördelar, men om man vill förändra det så ska det ju inte finnas särskilt stora) och sedan fundera på hur man kan förbättra det. Så under kategorin ”den kapitalistiska fällan” hade jag tänkt att få den obeghagskänslan på pränt och kanske även förslag på förbättringar.

Det första jag tänker på är målet. Målet i en kapitalistisk värld är pengar, att tjäna pengar. Desto mer man tjänar, desto bättre. Det har ju visat sig vara en väldigt potent drivkraft, men vad är dess baksida?
Som jag ser det är det just meningslösheten i det målet. Vad är problemet med det, kan man då fråga sig, och då menar jag att målet blir en ”positiv” egenskap i sig själv, kanske till och med kan bli ens mening med livet.

Om man går tillbaka i tiden så kan man tänka sig att ett mål var att skaffa sig mat för dagen. När man började umgås med andra personer eller stammar upptäckte man att om man byteshandlade med varandra så kunde man få tag på varor som annars var svåra att få tag på, och det blev ett sätt att överleva. Allteftersom handeln ökade skapades gemensam valuta som guld och pengar, för att det var praktiskt. Men syftet med handeln var alltid att få tag på något specifikt, något som man hade ett behov av, eller åtrådde.

Idag upplever jag att man mer och mer börjar glömma vad det är man vill byta till sig, utan enbart vill ha så mycket pengar som möjligt, så man någon gång i framtiden kan byta till sig det man faktiskt vill ha. Men risken är att man helt glömmer bort vad man vill ha och istället ägnar stor del av sin tid åt just det meningslösa målet att tjäna pengar.

När vi går med på att ett sjukhus drivs av privata intressen implicerar det att målet med sjukhuset är att vårda människor. Att man driver det privat istället för offentligt är för att det kapitalistiska systemet ger de som driver sjukhuset egenintressen att göra det effektivt, och det i slutändan ska bli billigare för samhället. Denna effekt är som störst just när man gör denna övergång, och kan därmed snabbt rättfärdigas (kortsiktigt).
Min poäng är, att detta fungerar enbart på grund av att vi övergår från att målet är att ta hand om människor till att tjäna pengar och då ligger så att säga det gamla målet kvar i minnet, och under en övergångsperiod så får vi denna positiva dubbla effekten att man vill både driva sjukhuset effektivt ekonomiskt samtidigt som de anställda vill vårda människorna så bra som möjligt.
Men, om nu sjukhuset drivs privat, så är ju det faktiska målet att tjäna pengar. Och det jag befarar är att det målet sakta men säkert på lång sikt kommer att ta över det andra, och tillslut kommer vi att ha ett sjukhus som är riktigt bra på att tjäna pengar, och inte att vårda människor.

Och det värsta av allt är att vi kanske då känner att faktiskt uppnått något, nämligen att man tjänat pengar, som ju faktiskt inte har något värde i sig självt.

Kommentera

Vad är viktigast: Demokrati eller EUs flyktingpolitik? #Libyen

Att EU och USA nu kommer med bleka och intetsägande fördömanden om Libyen, känns inte så meningsfullt. Jag förstår inte riktigt vad det är man vill uppnå. Finns det verkligen något genuint intresse för EU att hjälpa länder att skapa demokratiska stater, eller är det bara egenintressen som styr?

Det är lätt att nu ställa sig upp och kritisera regimer som i praktiken nästan redan har fallit, att välja sida när vinnaren redan är utsedd (naturligtvis är utgången i Libyen fortfarande oviss), men vad var det man sa innan den arabiska revolutionen?

Vad gäller Libyen så verkar det klart största drivkraften vara Italiens ovilja att ta emot flyktingar, som har skapat det misstänksama avtalet med Libyen. Vad jag menar med misstänksamma är det att ”få hjälp med” flyktingströmmen av en diktatur som Libyen naturligtvis fungerar bättre, eftersom dom inte behöver begränsa sina handlingar av mänskliga rättigheter, utan kan genomföra vilka aktioner de vill. Ungefär som när USA skickar fångar för att ”förhöras” (torteras) i Egypten, för att få ”ett bättre resultat”.

Om EU med hjälp av ekonomiskt bistånd får in en fot i samhället i Libyen, och därigenom kan hjälpa dess medborgare, det har jag förståelse för, men att drivkraften är Italiens flyktingpolitik känns inte bra. Det enda jag kan säga till Italiens försvar är att bara för de råkar vara det landet som befinner sig närmast så ska ju inte de behöva ta hela EU’s ansvar på sina axlar, men det verkar som om man får möjligheten att med inhumana tilltag stoppa flyktingarna helt, så är man inte rädd för att gå den vägen.

Kommentera

USA och världen hjälper demokratin i #Egypten

De senaste veckorna har det diskuterats mycket hur USA, Sverige och övriga världen ska ställa sig till revolutionen i Egypten.
Själv har jag vacklat fram och tillbaka, både vad gäller Egypten, men även övriga diktaturer, just i frågan om man ska samarbeta, förändra långsamt eller att fördöma och bojkotta.

Men nu har jag en ny teori. USA har haft utövat en strålande strategi, som jag tror kommer att fungera. Tidigare har jag konstaterat, t.ex. innan Irak kriget, att även om man tolkar USA’s invasion som en positiv vilja att skapa demokrati (vilket för att säga det milt, är som sagt en positivistisk tolkning) så är problemet att man tvingar någon (Irak) till något man är övertygad om är bra för dem (demokrati).

Det tycker jag låter analogt med klyschan om att ”man kan inte få en alkoholist att sluta drick om den själv inte vill det” och jag tror att just den poängen är nyckeln här. Nämligen att eftersom USA har stött Mubarak tidigare, men samtidigt sägs vara en förespråkare för demokrati, så har de försatts i ett dilemma som har resulterat i att de varit ovanligt försiktiga att uttala sig om Egyptens och Mubaraks framtid. Och jag tror det är just den försiktigheten som kan göra skillnaden i denna revolution.

Jag menar alltså inte att USA har haft denna strategi medvetet, utan bara att jag tror att den kan fungera. Det är snarare ironiskt att desto mindre de lägger sig i, desto bättre blir det.

För att denna revolution ska lyckas kanske världen ska hålla sig på avstånd så revolutionen kan grunda sig i en genuin vilja att förändra, istället för att omvärlden ”tar på sig äran” och hjälper så mycket att kraften i folkets vilja mattas av.

1 kommentar

Europas nya finanskris (del 2)

Europas nya finanskris (del 2)

Nu tänkte jag fortsätta på del 1 om vad som är riktigt skrämmande med problemen i PIIGS-länderna, nämligen stabilitetsfonden.

Först tänkte jag gå in på hur man inom euro-samarbetet försökt förhindra kommande ekonomiska kriser. Lars Calmfors nämner i boken Tillämpad makroteori att det fanns det en hel del problem med eurosamarbetet redan innan finanskrisen, bland annat att många länder inte höll de budget-restriktioner som man kommit överens om (t.ex max 60%av BNP i skuld, max -3% bnp/år). Det i sig självt var ju inget stålande utgångsläge inför finanskrisen.

Så vad säger då Lars vad man gjorde åt problemen? Man gjorde reglerna ännu slappare. Det känns kanske lite ologiskt, men som han påpekar så finns det en hel del politiska förklaringar till det. I grund och botten så tjänar inget land några politiska fördelar på att ”sätta dit” andra länder för att de inte klarar att följa reglerna, då de senare kan själva få problem. Tyvärr kan ju de ekonomiska följderna däremot lätt bli katastrofala, något som vi nu efter krisen ser tydligt.

Sen har vi problemet med förtroendet. Om man skapar en massa regler för att undvika framtida ekonomiska kriser (under 90 talet), och sedan när vissa länder får problem att klara dem, löser det med att ändra dem, skapar man inget förtroende. Innan finanskrisen sa man att man inte skulle ”lösa ut” några några krisländer, nu har man gjort det till en permanent del av samarbetet. Detta ökar inte direkt förtroendet för att man ska hålla kommande löften, något som i sig själv är ett stort problem. Vad utlöste Greklands kris? Kreditinstitut sänkte sin förtroende för landet och det startade den spiral av händelser som på kort tid fick Grekland erkänna sin ‘konkurs’.
Finanskrisen? När den stora banken Lehmanbrothers kris blev uppenbar sjönk förtroendet och krisen var ett faktum.

Så, åter till avsnittet i NPR, om stabilitetsfonden. För att lösa PIIGS ländernas problem (nu främst Irland) så skapades denna fond, trots att man lovat att inte lösa ut andra länder inom euro-samarbetet. Vad består den då av? Ingenting förutom just valutaunionens förtroende.

Och hur står det då till med unionens länder? Tyskland går bra och är idag unionens ryggrad, dock var den genomsnittliga stadsskulden 79,5% 2009 för hela området (Sveriges var ca 42%). Spanien, Italien, Tyskand och Frankrike står för ca 75% av hela valuta-unionens ekonomi, och de två förstnämnda ligger som sagt inte så bra till (de står för totalt ca 30%, medan  Portugal, Irland och Grekland står för enbart 7%) [taget härifrån]. Så om Italien och Spanien (läget i Spanien är relativt oklart, då ingen riktigt vet hur stora skulder de krisdrabbade lokala bankerna har) får en mer akut kris, så får man räkna problemen på en helt annan skala.

Sammanfattningsvis: Unionen har inte så stort förtroende. För att hjälpa länder med problem skapar man en fond som bygger på det förtroendet. Vem ska då stå för det? Idag blir det då i stort sett Frankrike och Tyskland. Men risken är överhängande att om Spanien och Italien får problem så kommer stabilitetsfonen istället för att hjälpa andra länder att bli ett ankare som drar övriga länder ner i kris.

Så valutaunionens framtid hänger på att Italien och Spanien klarar sig ur de nuvarande kriserna, något som borde uppmärksammas mer i Svensk media då valutaunionens länder är mycket viktiga för Sveriges export och framtid.

Kommentera

TBTF

För några månader sedan lyssnade jag på två podcast från planet money om Euro-krisen och banker som är ”Too big to fail”. Det var någonting med dem som verkligen fastnade hos mig, delvis för jag har inte hört så mycket om Euro-krisen i svensk media sedan dess, och dels för att de målade upp en ganska skrämmande bild om framtiden.

För det första ger planet money en mycket lättbegriplig och trovärdig (men naturligtvis inte komplett) bild av en av ”I”:erna i de så omtalade PIIGS länderna i kris i Europa; Irland.
I programmet förklarar de att det började när Irland, för att rädda sina banker, garanterade ALLA deras affärer (till skillnad från t.ex. den Svenska insättningsgarantin som bara gäller upp till 100000 Euro).

Inte nog med att det ledde till att Storbritannien och Tyskland kände sig tvunga att hänga på tåget (eftersom de bl.a. var rädda att deras bankers kunder skulle gå till Irlänska banker), sen när krisen stod på dörren hos Irlands banker, så var ju denna stora garanti inte så bra längre. Och eftersom Irlänska banker var TBTF, t.ex. de 3 största Irlänska bankerna var tillsammans dubbelt så stora som hela den Irlänska ekonomin, så var krisen i Irland ett faktum.

Så det summerade första halvan av problemet, och nu är I och G (Grekland) i PIIGS länderna är i riktig stor kris. Men det är den andra halvan som är den riktigt skrämmande. Och den återkommer jag till om några dagar.

1 kommentar

RSS Prenumerera